Ni är bäst

Hela jag är som ett nervvrak.
Vill bara gråta hela tiden, och det beror inte på pms eller dåligt med mat, det är bara en slags reaktion på att jag inte kommer ha bröder boende hemma längre tror jag.
Igår blev ett blött avsked, kändes mest hemskt... ville aldrig gå och lägga mig när det började bli kväll, satt bara där i soffan och pratade/lyssnade/kollade på mina bröder när de packade och höll på. Sen blev klockan tio, sen halv elva, sen elva... jag hatar kanske mer än något annat att säga hejdå, så jag sköt bara upp på det. Tillslut var jag tvungen att lägga mig för att få någorlunda sömn, och vi sa att vi skulle säga hejdå imorgon morgon istället. Jag gick och la mig men kände inget annat än att jag ville gå upp och prata med dem igen. Efter en minut kände jag tårarna komma och de kunde inte stoppas, så jag gick ut och började böla som ett litet barn. Vi kramades och vi pratade tills klockan var halv ett, och allt kändes lite bättre efter att ha fått ut det ur mig.
En sak vi sa och alla tre var säkra på var att: det kommer aldrig bli samma sak igen.
Imorse gick jag upp och kollade mig i spegeln. Det första jag la märke till var att mina ögon fortfarande var svullna och röda, har tydligen ärvt mammas gråtgrejs som syns i år och dag ibland efter. Sminkade mig lite, åt en liten macka, pratade lite med mamma, Albin och Rasmus.
Sen skulle jag gå till bussen = ett till hejdå. Började gråta lite igen men skyndade iväg för att det inte skulle synas för mycket.
I skolan fick jag ett sms från Albin som fick mina ögon att tåras igen, böjde ner och gömde huvudet lite, och kände enorm stolthet över både mig och mina bröder.
Fan, vad bra ni är.
Fan, vad bra vi är.