Det känns sorgligt för min del, jag kommer bli helt ensamt barn hemma. Ensamt barn med skilda föräldrar som hon nu måste börja planera hur hon ska bo hos för att inte lämna dessa ensamma för länge.
Vad fan! Elakt. Jag vill också flytta hemifrån i såna fall.
Men samtidigt känns det bra, mina små barnsliga storebröder ska flytta och bli vuxna, arbetande män. Sjukt.
Det kommer bli så jävla tomt och jag vet inte riktigt hur jag ska fylla ut det tomrummet. Det är ändå två personer man levt hela livet tillsammans med, som man älskar så djupt och tar förgivet för nästan vad det än gäller.
Det svåraste nu kommer vara att säga hejdå på ett fint, bra och bekvämt sätt, utan att bli för töntigt känslosam eller att tvärtemot visa alldeles för lite känslor. Hur gör fan man?
Det kommer bli så jävla tomt och jag vet inte riktigt hur jag ska fylla ut det tomrummet. Det är ändå två personer man levt hela livet tillsammans med, som man älskar så djupt och tar förgivet för nästan vad det än gäller.
Det svåraste nu kommer vara att säga hejdå på ett fint, bra och bekvämt sätt, utan att bli för töntigt känslosam eller att tvärtemot visa alldeles för lite känslor. Hur gör fan man?
Fast såklart, det är väldigt sällan man kan säga hejdå på ett bekvämt sätt, speciellt för mig som hatar att säga hejdå.
Jävla bajsbröder som lämnar mig här.
Skriver detta inlägget på Rasmus dator, så det blir första och sista här. Kanske, kanske får de syn på detta någon gång när de är i Norge.
I såna fall: ni är bäst, jag älskar er och jag saknar er, garanterat.
Thank god for facebook.
I såna fall: ni är bäst, jag älskar er och jag saknar er, garanterat.
Thank god for facebook.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar